David sörjde djupt och uppriktigt Sauls död och gav därigenom bevis på sin ädla karaktär. Han jublade inte över sin fiendes fall. Det hinder, som hade existerat emellan honom och bestigandet av Israels tron, var nu undanröjt; men han gladde sig icke över detta. Hågkomsten av Sauls misstroende och grymhet hade blivit utplånad genom hans död; och David tänkte ej på något annat i hans livs historia, än det som var ädelt och värdigt en kung. Sauls namn var förbundet med Jonatans, vilken hade visat David en sådan uppriktig och oegennyttig vänskap.