Alla människor, som levde på den tiden, var inte avgudadyrkare i ordets egentliga bemärkelse; utan många utgav sig för att vara Guds tjänare. De påstod, att deras avgudar föreställde Gud, och att folket genom dem kunde erhålla ett klarare begrepp om Honom. Dessa var de första, som förkastade Noas varningsbudskap. Då de bemödade sig om, att framställa Gud genom synliga föremål, var de hopplöst omedvetna om Hans majestät och makt. De kunde ej fatta heligheten hos Hans karaktär eller Hans buds okränkbara, oföränderliga natur. Då synden blev allmän, tycktes den vara mindre farlig. De förklarade slutligen, att Guds lag ej längre var gällande, att det stred mot Hans karaktär, att straffa överträdaren samt förnekade, att Hans straffdomar skulle hemsöka Jorden. Hade människorna på den tiden lytt Guds lag, skulle de ha känt igen Hans röst i den av Hans tjänare givna varningen. Deras sinnen hade emellertid blivit så förmörkade genom ljusets förkastande, att de verkligen trodde, att Noas budskap var ett bedrägeri.