Men på den åttonde dagen bredde mörka moln ut sig över himlen; därpå följde åskans muller och ljungande blixtar. Snart började stora regndroppar att falla. Världen hade aldrig bevittnat något dylikt förut, och människorna greps av fruktan. Alla frågade sig själva: "Kan det vara möjligt, att Noa hade rätt och att världen är dömd till att förgås?" Luften blev allt mörkare, och regnet föll med större häftighet. Djuren kom i rörelse under stor skräck, och deras missljudande skrin tycktes beklaga deras eget och människans öde. Då "bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades". Vattnet tycktes komma från molnen likt stora vattenfall. Floderna höjde sig över stränderna och svämmade över dalarna. Vattenstrålar sprutade fram ur marken med obeskrivlig häftighet och slungade tunga klippstycken tiotals meter upp i luften. Då dessa föll ned, begravde de sig djupt i jorden.