Stormens häftighet tilltog. Träd, byggnader, klippstycken och jord slungades åt alla håll. Människornas och djurens skräck var obeskrivlig. Jämrandet från det folk, som hade föraktat Guds myndighet, överröstade stormens rytande. Satan själv, som måst stanna kvar mitt uppe i elementens raseri, fruktade för sitt liv. Han hade njutit av, att styra ett så mäktigt släkte. Han hade frameggat dess vederstyggligheter och fortsatta uppror mot himmelens Styresman. Nu utslungade han förbannelser mot Gud, och anklagade Honom för att vara orättvis och grym. Många bland folket hädade Gud, och de skulle ha störtat Honom från Hans härskarsäte, bara de kunnat. Andra var utom sig av fruktan samt sträckte sina händer mot arken och bad om, att bli insläppta. Men deras böner var förgäves. Deras samveten väcktes slutligen, så att de måste erkänna, att det finns en Gud, som regerar i himmelen. De åkallade Honom ivrigt, men Hans öron var ej vända till deras rop. I denna förskräckliga stund insåg de, att det var överträdelsen av Guds lag, som hade förorsakat deras fördärv. Även om de av fruktan för straff erkände sina synder, förnam de likväl ingen verklig ånger över eller avsky för det onda. Om straffet hade blivit efterskänkt, skulle de återigen ha trotsat himmelens Gud. Så kommer det också att bli, innan Guds straffdomar hemsöker Jorden före förgörelsen genom eld – de obotfärdiga människorna skall då inse, vari deras synder består, nämligen i deras förakt för Hans heliga lag. De kommer ändå inte att känna någon mer verklig ånger, än den gamla världens syndare gjorde.