Från de högsta bergsspetsarna blickade människorna ut över ett hav utan stränder. Guds tjänares allvarliga varningar var nu ej föremål för deras löje och hån. Hur längtade icke dessa fördömda syndare efter de tillfällen, som de hade försummat! Hur bad de icke om en timmes förlängning av livet, om ytterligare ett nådabevis, en inbjudning från Noas läppar! Men nådens ljuva röst skulle ej mer höras av dem. Såväl Guds kärlek som Hans rättvisa fordrade, att Han skulle straffa synden på Jorden. Hämndens vatten strömmade över den sista tillflyktsorten, och de, som hade föraktat Gud, omkom i det mörka djupet.