När stora och vise män till sin egen belåtenhet hade bevisat, att världen inte kunde förgöras genom vatten; när folkets fruktan var stillad och alla ansåg Noas förutsägelse vara en villfarelse samt betraktade honom som en farlig fundamentalist, då var Guds tid inne. Då "bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades", och bespottarna begravdes i vattenfloden. Trots all sin påstådda världsliga vishet, upptäckte människorna, men för sent, att deras vishet var dåraktighet, att Lagstiftaren var större än naturens lagar, samt att den Allsmäktige inte saknade medel, för att verkställa Sina avsikter. "Som det var i Noas dagar", "likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras." – Lukasevangeliet 17:26, 30. "Men Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås." – Andra Petrusbrevet 3:10. När människornas fruktan för Guds straffdomar är fördriven genom filosofins falska slutledningar; när religiösa lärare predikar om långa tidsåldrar med fred och välgång och när människorna är helt och hållet upptagna med sina affärer och nöjen, i det att de planterar och bygger, anordnar fester och förlustelser samt förkastar Guds varningar och hånar Hans sändebud, då kommer plötsligt fördärv över dem, och de skall inte kunna fly undan. – Första Tessalonikerbrevet 5:3.