De högtidliga ceremonierna, som iakttogs vid arkens flyttning, hade gjort ett varaktigt intryck på Israels folk – de hade väckt ett större intresse för tjänsten i helgedomen och förnyat dess nitälskan för Jehova. David bemödade sig om, att genom alla medel, som stod till hans förfogande, stärka dessa intryck. Sången blev förordnad till, att utgöra en del av den allmänna gudstjänsten, och David författade psalmer, vilka inte bara skulle brukas av prästerna vid tjänsten i helgedomen, utan även skulle vid de årliga högtiderna sjungas av folket under dess resor till det nationella altaret. Detta verk hade ett välgörande inflytande och förorsakade, att avguderiet ibland folket blev undertryckt. Många av de kringboende folkslagen, som iakttog Israels framgång, blev gynnsamt stämda mot Israels Gud, vilken hade gjort så mycket för Sitt folk.