David insåg, att det skulle bli en heder för honom och skänka hans regering anseende, om han kunde utföra det verk, som han hade föresatt sig att göra; men han var likväl beredvillig att underkasta sig Guds vilja. Man får sällan tillfälle, att iaktta en sådan tacksam undergivenhet ens ibland kristna bekännare. Hur ofta hoppas de, vilkas bästa verksamhetstid är förbi, att kunna genomföra något stort företag; som de har i tankarna, men vilket de ej är skickliga nog att utföra. Guds försyn kanhända talar till dem, såsom hans profet gjorde till David, och förklarar, att det verk, som de så gärna önskar att utföra, inte har bestämt som deras uppdrag. Det ankommer på dem att göra förberedelser, så att en annan kan verkställa det. Men många vägrar att underkasta sig den gudomliga förordningen. I stället drar de sig undan, som om de blivit förnärmade och förkastade, och tycker, att om de inte kan göra det, som de vill göra, skall de inte göra något. Andra eftersträvar envist ansvarsfulla platser, som de inte förmår att fylla, och anstränger sig fåfängt, för att utföra ett verk, som de äro odugliga till, medan de försummar det, som de kunde göra. Och det större verket hindras eller tillintetgörs på grund av denna brist på medverkan från deras sida.