Hebréerna väntade inte, till dess fienden anföll landet, utan deras här under Joabs befäl gick över Jordan och ryckte fram mot ammoniternas huvudstad. Då hebréernas befälhavare ordnade sin här för striden, sökte han att liva upp den och sade: "Fatta mod! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Utgången ligger i Herrens hand.'" Ammoniterna och deras bundsförvanter blev slagna vid det första anfallet. De var likväl ej ännu benägna att avstå från fientligheter, utan började krig igen det följande året. Kungen i Syrien samlade sina stridskrafter och ryckte mot Israel med en ofantligt stor här. David, som insåg, hur mycket berodde på utgången av denna strid, tog själv befälet över sin här samt tillfogade, med Herrens hjälp, de förbundna ett sådant grundligt nederlag, att syrierna, som bodde i landet från Libanon till Eufrat, inte bara måste sluta fred, utan även blev skattskyldiga under Israel. David fortsatte kriget med kraft mot ammoniterna, till dess deras fästningar intogs och hela landet lades under Israel.