Ehuru det kanhända ej funnes någon i Israel, som kunde verkställa dödsdomen över Herrens smorde, bävade David likväl vid tanken på, att Gud kunde nedgöra honom genom en snabb straffdom, medan brottet ännu vilade på honom och han ej hade fått förlåtelse. Men Gud lät säga honom genom profeten: "'Herren förlåter dig din synd, du skall inte dö." Rätten måste likväl försvaras. David skonades, men barnet dömdes till döden. Kungen fick härigenom tillfälle att bättra sig; medan barnets lidande och död, som var en del av hans egen bestraffning, kändes bittrare för honom, än hans egen död kunde ha blivit. Profeten sade: "Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö.'"