Det var självgodhet och självupphöjelse, som beredde vägen för Davids fall. Han var icke känslolös för smicker och de förledande förmånerna av makt och vällevnad. Umgänget med de kringboende folkslagen hade även skadliga följder. Det var brukligt i Österlandet, att fursten ostraffat kunde begå handlingar, som man ej översåg med hos undersåten. Den förre var ej skyldig, att visa lika stor självbehärskning som den senare. Allt detta bidrog till, att försvaga Davids begrepp om syndens verkliga beskaffenhet; och han började även att förlita sig på sin egen vishet och makt, i stället för att ödmjukt förtrösta på Jehova. Så snart som Satan kan skilja själen från Gud – den enda källan till styrka – söker han att uppväcka de oheliga och köttsliga begären, som finns hos den ej pånyttfödda, omvända människan. Frestaren utför inte sitt verk med brådska; det börjas inte på ett plötsligt och oväntat sätt, utan de fasta grundsatserna förstörs i det fördolda. Det börjar synbarligen med små ting – uraktlåtenhet, att vara Gud trogen och helt och hållet förlita på Honom samt en benägenhet för, att följa världens seder och bruk.