När barnet blev sjukt, fastade David och visade tecken på förkrosselse samt bad till Herren om, att det skulle få leva. Han tog av sig sina kungliga kläder och sin krona samt låg den ena natten efter den andra på marken, medan han med svår sorg i hjärtat bad för den oskyldige, som fick lida för hans skuld. "Hovets äldste försökte få honom att stiga upp från golvet, men han vägrade". Ödmjukhet och ånger hade ofta, när personer eller städer blivit hotade med hemsökelser, avvänt faran, och den alltid barmhärtige Guden, som är snar att förlåta, hade skickat till dem fridens budbärare. Tanken på detta uppmuntrade David, och han framhärdade i sin anhållan, så länge barnet var vid liv. Men när han fick höra, att det var dött, fogade han sig lugnt efter Guds beslut. Det första slaget av den vedergällning, som han själv förklarat var rättvis, hade träffat honom; men David, som förlitade på Guds barmhärtighet, saknade inte hugsvalelse.