En stor förändring ägde rum hos David. Medvetandet om den egna synden och dess vitt omfattande följder gjorde honom modlös. Han ansåg sig förödmjukad i sina undersåtars ögon; hans inflytande var försvagat. Hans framgång hade man intill denna tid tillskrivit hans samvetsgranna iakttagande av Guds befallningar. Men nu skulle hans undersåtar, som hade kunskap om hans synd, bli förledda till, att synda mera öppet. Hans myndighet i sitt eget hushåll, hans anspråk på aktning och lydnad från sina söner var försvagat. Känslan av den personliga skuld gjorde honom tyst, då han borde ha fördömt synden; den hindrade honom från, att skipa rätt i sitt hus. Hans föredöme utövade ett ont inflytande på hans söner, och Gud ville inte träda emellan, för att hindra följderna. Han lät tingen följa sin naturliga gång, och så blev David strängt tuktad.