David hade börjat att skörda frukten av sin överträdelse, redan innan Guds dom avkunnades över honom. Hans samvete hade ingen frid. Den själsångest, som han då led, är framställd i den trettioandra psalmen, i vilken han säger:
Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka." Psaltaren 32:1-4.