Innan kriget med ammoniterna var avslutat, lämnade David befälet över hären åt Joab samt återvände till Jerusalem. Syrierna hade redan givit sig under Israel, och man var säker på, att ammoniterna skulle bli fullständigt kuvade. David var omgiven av segerns frukter och föremål för hedersbetygelser på grund av sitt visa och skickliga styre. Och just nu, medan han var i ro och ovaksam, brukade frestaren tillfället till, att inta hans sinne. Det förhållandet, att Gud hade låtit David komma i ett sådant innerligt förhållande till Honom och hade visat så stor nåd mot David, borde ha utgjort hans starkaste bevekelsegrund, att bevara sin karaktär obefläckad. Men nu, när han var i ro och ansåg sig säker, vände han sig från Gud och lät Satan förleda sig samt gjorde sig skyldig till brott. Den, som Gud hade förordnat till folkets ledare och valt till att verkställa Sin lag, överträdde nu själv dess föreskrifter. Den, som borde ha ingivit ogärningsmän förskräckelse, uppmuntrade dem nu genom sina egna handlingar.