Missnöjet med regeringen, vilket alltså underblåstes genom prinsens listiga antydningar, spridde sig hastigt. Absaloms lov hördes från allas läppar. Man trodde allmänt, att han skulle bli kungens efterträdare, och folket kände sig stolt över honom och ansåg honom förtjänt av denna upphöjda befattning, och ett begär tändes hos det, att han skulle komma i besittning av tronen. På det sättet "förledde han israeliterna." Men kungens tillgivenhet för sonen var så stor, att han ej misstänkte något. David tänkte, att den furstliga ståt, med vilken Absalom uppträdde, var ämnad att hedra hans hov – att utgöra ett bevis på glädje över försoningen.