David skådade från palatset ut över sin huvudstad, vilken framställs så här i psalmen: "Skönt reser sig hans heliga berg, en fröjd för hela jorden, . . . den store konungens stad." Psaltaren 48:2. Tanken på, att blottställa den för blodbad och ödeläggelse, kom honom att rysa. Skulle han kalla till sin hjälp de undersåtar, som ännu var honom trogna, samt försvara sin huvudstad, eller skulle han tillåta, att Jerusalem bleve dränkt i blod? Han fattade sitt beslut. Den älskade staden skulle ej bli utsatt för krigets fasor. Han ville lämna Jerusalem och sedan pröva sitt folks trohet, genom att ge det ett tillfälle, att komma till hans hjälp. Vid denna avgörande vändpunkt var det hans plikt mot Gud och mot Hans folk, att upprätthålla den myndighet, som Gud iklätt honom, och Gud skulle få avgöra stridens utgång.