Sorgsen och ödmjuk gick David ut genom Jerusalems port, genom sin älskade sons uppror bortdriven från sin tron, från sitt palats, från Guds ark. Folket följde i ett långt dystert tåg, som liknade ett begravningståg. Davids livvakt och sex hundra gittiter från Gat under Ittais befäl åtföljde kungen. Men David, med sin välkända oegennytta, ville inte samtycka till att dessa främlingar, som ställt sig under hans beskydd, skulle bli indragna i den olycka, som drabbat honom; och han tillkännagav sin förvåning över, att de var villiga till att göra denna uppoffring för honom. Kungen sade då till gittiten Ittai: "Hvi går också du med oss? Vänd om och stanna hos konungen, ty du är en främling, eller ock flytta tillbaka till ditt land! I går kom du, och i dag skulle jag släpa dig med oss, jag vet icke själv varthän? Vänd om och tag dina bröder med dig? Må barmhärtighet och trohet vederfaras dig!"