Då David såg arken, fylldes för ett kort ögonblick hans hjärta av glädje och hopp; men snart uppstod andra tankar hos honom. Ett viktigt ansvar vilade på honom som den tillförordnade styresmannen över Guds arvedel. Israels kung skulle inte trakta efter personliga fördelar, utan sätta Guds ära och folkets bästa i första rummet. Gud, som bodde emellan keruberna, hade sagt om Jerusalem: "Detta är mitt hvilorum", och varken präst eller kung hade rättighet, att utan Hans tillåtelse därifrån flytta symbolen för Hans närvaro. Och David visste, att hans hjärta och liv måste vara i samklang med de gudomliga föreskrifterna; ty annars skulle arken orsaka olycka i stället för framgång. Hans stora synd föresvävade ständigt hans sinne; och han ansåg denna sammansvärjning vara en rättvis hemsökelse från Gud. Svärdet, som inte skulle vika ifrån hans hus, hade blivit draget ur skidan. Han visste inte, vad följden av striden kunde bli. Det ankom inte på honom, att från nationens huvudstad flytta de heliga stadgar, vilka innefattade folkets gudomlige härskares vilja och som var rikets grundlag och grundvalen för dess välgång.