Samvetet framställde bittra och förödmjukande sanningar för David. Hans trogna undersåtar förundrade sig över den plötsliga motgång, som drabbat honom, men kungen var ej okunnig om orsaken. Han hade ofta haft aningar om, att något sådant skulle inträffa. Det hade förvånat honom, att Gud så länge haft undseende med hans synder och uppskjutit med att vedergälla honom, såsom han förtjänat. Och nu, under sin skyndsamma och sorgliga flykt, då han var barfota och hade bytt ut sina kungliga kläder mot säckduk, när hans följeslagares klagan upprepades ibland kullarna, tänkte han på sin älskade huvudstad – platsen, där han hade begått sin synd – och då han erinrade sig Guds godhet och långmodighet, tycktes inte allt hopp vara förlorat. Herren tycktes ännu vara barmhärtig mot honom.