Absalom var nu omgiven av en stor truppstyrka, men den bestod huvudsakligen av män, som inte var stridsvana; de hade inte ännu deltagit i någon strid. Ahitofel visste väl, att Davids ställning ej var hopplös. En stor del av folket var ännu trogen mot honom; han var omgiven av beprövade krigare, som var sin kung tillgivna, och hans armé stod under befäl av skickliga och erfarna generaler. Ahitofel visste, att en reaktion skulle inträffa efter det första utbrottet av hänryckning till fördel för den nye kungen. Om upproret misslyckades, kunde Absalom möjligen utverka en förlikning med sin far; men man skulle då komma att tillskriva Ahitofel, såsom hans förnämste rådgivare, den största skulden för upproret, och han bleve strängast straffad. För att hindra Absalom från att dra sig tillbaka, rådde Ahitofel honom nu att begå en handling, som i nationens ögon skulle göra all förlikning omöjlig. Med helvetisk slughet, uppmanade denne förslagne och karaktärslöse statsman Absalom, att göra sig skyldig till såväl blodskam som uppror. Han skulle ta till sig sin fars bihustrur i hela Israels åsyn, enligt bruket ibland österländska nationer, och sålunda tillkännage, att han hade efterträtt sin far på tronen. Och Absalom följde det skamliga rådet. Guds ord till David genom profeten blev alltså uppfyllt: "Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan. . . Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus.'" Andra Samuelsboken 12:11-12. Detta betyder inte, att Gud ingav dem att begå denna ogudaktiga handling; men på grund av Davids synd, brukade Han inte Sin makt, för att förhindra den.