Absalom fick tillåtelse att återvända till Jerusalem; men han kunde inte infinna sig vid hovet eller träffa sin far. David började att inse de onda följderna av sin efterlåtenhet mot sina barn; och fastän han ömt älskade sin sköne och begåvade son, ansåg han det likväl nödvändigt att inprägla en lärdom både hos Absalom och hos folket, genom att tillkännage sin avsky för ett sådant brott, som han begått. Absalom levde två år i sitt eget hus; men fick ej komma till hovet. Hans syster bodde hos honom, och genom hennes närvaro påmindes han ständigt om den oersättliga skada, som hon hade lidit. Men enligt allmänhetens uppskattning, var prinsen en hjälte, snarare än en brottsling, och han brukade denna fördel, för att säkra folkets tillgivenhet. Hans personliga utseende var så tilldragande, att han tillvann sig allas beundran. "I hela Israel fanns ingen som var så beundrad för sitt utseende som Absalom: han var fulländad från huvud till fot." Det var inte vist av kungen, att låta en sådan man som Absalom – äregirig, häftig och lidelsefull – gå för sig själv i två år och grubbla över förmenta oförrätter. Och Davids handlingssätt, i det att han lät honom återvända till Jerusalem, men likväl vägrade att träffa honom, väckte folkets deltagande för Absalom.