Men Davids sista år skulle fördystras av en annan svår tilldragelse. Han hade uppnått en ålder av sjuttio år. De svårigheter och faror han var utsatt för under sitt kringvandrande liv – hans många krig samt omsorgerna och olyckorna under de senare åren – hade alla bidragit till, att undergräva hans livskraft. Hans sinne bibehöll sin klarhet och styrka, men på grund av ålderdomssvaghet och böjelse för ett tillbakadraget levnadssätt, kunde han inte noga uppmärksamma, vad som försiggick i riket, och ett annat uppror utbröt i själva skuggan av tronen. Följden av Davids efterlåtenhet som far visade sig ånyo. Den, som nu traktade efter tronen, var Adonia, "ståtlig att se på" och med majestätisk hållning, men karaktärslös och oförvägen. Han hade blivit föga efterhållen i sin ungdom; ty "hans far hade aldrig tillrättavisat honom och förebrått honom för hans uppförande." Han satte sig nu upp mot Gud, som hade bestämt, att Salomo skulle tillträda regeringen. Salomo var på grund av både sina naturliga anlag och sin religiösa karaktär mera passande att bli Israels regent, än hans äldre bror. Adonia saknade likväl inte anhängare, fastän Gud tydligt visat, vem Han föredrog som kung. Joab hade, trots att han gjort sig skyldig till många brott, dittills varit David trogen; men nu slöt såväl han som prästen Ebjatar sig till dem, vilka sammansvurit sig emot Salomo.