Kungen hade med största intresse samlat de dyrbara material, vilka skulle användas till, att bygga och pryda templet. Han hade författat de härliga psalmer, som skulle komma att sjungas på dess gårdar efter hans egen tid. Och han fröjdade sig nu inför Herren, då huvudmännen för fadershusen och stamhövdingarna i Israel så ädelmodigt efterkom hans uppmaning och hängav sig åt det viktiga verk, som förelåg dem. Och när de hade erbjudit sin tjänst, önskade de även att göra mera. De ökade sina gåvor, genom att skänka av sina ägodelar till skattkammaren. David hade haft en stark känsla av sin egen ovärdighet, när han samlade material åt Guds hus, och det bevis på trohet, som de främsta personerna i hans rike ådagalade, då de genast lydde hans uppmaning och frivilligt invigde sina skatter åt Jehova och hängav sig själva åt Hans tjänst, fyllde honom med glädje. Men det var Gud allena, som hade ingivit Sitt folk en sådan sinnesstämning; Han måste förhärligas och icke människan. Det var Han, som hade försett folket med jordisk rikedom, och Hans Ande hade gjort det villigt, att ge sina dyrbara saker åt templet. Allt utgick från Herren. Om Hans kärlek inte hade påverkat folkets hjärtan, skulle kungens ansträngningar ha varit fruktlösa, och templet hade aldrig blivit byggt.