Noa och hans familj väntade ivrigt på, att vattnet skulle sjunka undan; ty de längtade efter, att åter få beträda marken. Fyrtio dagar efter det, att bergens toppar blivit synliga, sände de ut en korp, en fågel med skarpt luktsinne, för att utforska, om jorden hade blivit torr. Då denna fågel ej fann annat än vatten, fortsatte den att flyga till och från arken. Sju dagar därefter sändes en duva ut, som återvände till arken, då hon ej kunde finna något fäste för sin fot. Efter ytterligare sju dagars väntan sände Noa åter ut duvan. När hon om aftonen återvände med ett olivlöv i näbben, blev det stor glädje i arken. Senare, "när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp." Han stannade fortfarande tålmodigt i arken; ty eftersom han hade gått in i den på Guds befallning, förväntade han sig en särskild uppmaning om, att lämna den.