Slutligen öppnades den tunga dörren, och patriarken och hans familj befalldes, att gå ut på Jorden och ta med sig alla djuren. I glädjen över denna befrielse glömde inte Noa Honom, genom vars nådiga omsorg de hade blivit bevarade. Hans första handling, sedan han lämnat arken, var att bygga ett altare samt att bära fram ett offer av alla rena djur och alla rena fåglar. Härigenom visade han sin tacksamhet mot Gud för deras befrielse samt sin tro på Kristus, som är det stora offret. Detta offer behagade Herren, och det medförde en välsignelse, inte bara för patriarken och hans familj, utan för alla, som skulle komma att leva på Jorden. "När HERREN kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: 'Härefter skall jag inte mer förbanna jorden för människans skull. . . . Så länge jorden består, skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.'" (Svenska Folk-Bibeln 98.) Detta innehåller en lärdom för alla efterföljande släkten. Noa hade gått ut på den öde Jorden; men innan han byggde ett hus åt sig själv, reste han ett altare åt Gud. Hans boskapshjord var ej stor, och det hade kostat mycket att bevara den. Ändå gav han gärna en del åt Gud som ett erkännande av, att allt var Hans. Det skulle även vara vår första plikt, att bära fram våra frivilliga offer åt Gud. Varje bevis på Hans nåd och kärlek mot oss borde tacksamt erkännas, både genom andaktsövningar och genom gåvor till Herrens verk.