Den domare som omtalas här hade ingen respekt för det som var rätt eller medömkan för dem som led. Kvinnan som enträget lade fram sin sak för honom blev ständigt avvisad. Gång på gång kom hon till honom bara för att bli behandlad med förakt och utslängd från rättssalen. Domaren visste mycket väl att hon hade rätt och han kunde ha hjälpt henne omedelbart, men det ville han inte. Han kände sig tillfredsställd med att få visa sitt godtyckliga maktutövande genom att låta henne böna och be alldeles förgäves. Men hon gav inte upp och var inte missmodig för det. Trots domarens hårdhjärtade likgiltighet envisades hon med sin begäran tills han gav efter för henne. "Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor", sade han" men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande". Luk 18:5. Det gällde att rädda sitt goda namn och rykte och hindra att folk fick reda på hans partiska och ensidiga sätt att döma. Därför hjälpte han den uthålliga kvinnan.