Frälsaren visade ett gudomligt medlidande med den syrofeniciska kvinnan. Hans hjärta rördes av kvinnans sorg, och han ville gärna svara på hennes bön omedelbart. Men han ville ge sina lärjungar undervisning, så till att börja med verkade han inte bry sig om kvinnans hjärtskärande rop. När hennes tro var uppenbarad, gav han henne råd och sände iväg henne med den välsignelse hon bett om. Lärjungarna glömde aldrig detta, och det har nedtecknats för att visa resultatet av uthållig bön.