Han känner lättnad när han på avstånd hör ett svagt jämmer. När han letar sig mot ljudet måste han, med risk för sitt liv, ta sig över de högsta klipporna och fram till själva avgrundens kant. Han letar och letar samtidigt som ljudet blir allt svagare, och han förstår att fåret håller på att dö. Han gör en sista kraftansträngning och den lönar sig, han hittar fåret. Trots att fåret orsakat honom så mycket besvär så grälar han inte på det eller driver det med piskan. Han leder det inte heller hem utan i sin glädje lyfter han upp det på sina axlar, och om det är skadat tar han det i sina armar och håller det mot sitt bröst för att ge det av sin värme. Med tacksamhet över att hans sökande inte var förgäves bär han fåret tillbaka till fållan.