Genom den anklagelsen antydde de att Kristus tyckte om att umgås med de syndfulla och avskyvärda, och att han var okänslig för deras synd. Rabbinerna var besvikna på Jesus. Hur kunde det komma sig att han, som gjorde anspråk på att ha en så hög karaktär, inte umgicks med dem och använde deras undervisningsmetoder? Varför gick han omkring så anspråkslöst och verkade bland alla samhällsklasser? Om han var en sann profet, sade de, skulle han vara i harmoni med dem, och han skulle behandla tullindrivare och syndare som de förtjänade. Dessa samhällets upprätthållare retade sig på att han, som de ständigt var i konfrontation med och vars rena levnadssätt skrämde och fördömde dem, visade en sådan sympati för dem som var utstötta ur samhället. De kunde inte godkänna hans metoder eftersom de såg sig själva som utbildade, förfinade och överlägset religiösa. Men Kristi exempel avslöjade deras själviskhet.