Båda dessa liknelser berättar om hur något som gått förlorat och som genom ihärdigt sökande kommer tillrätta igen är orsak till stor glädje. Men liknelserna illustrerar två olika grupper. Fåret som kommit bort vet att det har kommit bort. Det har lämnat herden och flocken och kan inte klara sig självt. Det är en bild på dem som förstår att de kommit bort från Gud. De befinner sig i ett moln av förvirring och förödmjukelse, och de är utsatta för svåra frestelser. Det förlorade myntet är en bild på dem som är förlorade i överträdelser och synd, men de vet inte om sin egen situation. De har blivit främlingar för Gud, men det vet de inte. Deras själar svävar i livsfara, men de är omedvetna om det och de bryr sig inte heller om det. I denna liknelse undervisar Kristus att Gud älskar även dem som är likgiltiga för de anspråk Gud ställer. De måste sökas upp för att om möjligt få dem tillbaka till Gud.