Oavsett var vi befinner oss finns det alltid ett silvermynt som väntar på att bli upphittat. Letar vi efter det? Varenda dag träffar vi människor som inte har något intresse i religiösa ting. Vi samtalar med 'dem, vi besöker dem, men visar vi något intresse för deras andliga välfärd? Framställer vi Kristus för dem som en syndaförlåtande Frälsare? Är våra hjärtan så uppvärmda av Kristi kärlek att vi längtar efter att berätta om den för andra? Om vi inte gör det, hur ska vi kunna se dem i ögonen - dessa som är förlorade, för evigt förlorade - när vi står tillsammans med dem framför Guds tron?