Mitt under denna allvarliga undervisning avslöjade mannen sitt själviska sinnelag. Han uppskattade Herrens förmåga, den kunde ju vara till fördel i hans egna världsliga syften. Varken hans hjärta eller sinne hade påverkats av de andliga sanningarna. Det enda han tänkte på var att få arvet. Jesus, härlighetens Herre, som var rik men blev fattig för vår skull öppnade den gudomliga kärlekens skatter för denne man. Den helige Ande vädjade till honom att bli arvtagare "till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna". 1 Pet 1:4. Han hade sett bevisen på Kristi makt och nu hade han fått möjlighet att tala med den store Läraren, att få framföra sitt hjärtas innersta längtan. Men hans blick var fäst vid det jordiska, precis som mannen med gödselgrepen i Bunyans liknelse. Han såg inte kronan ovanför sitt huvud. Han värderade Guds gåva likadant som Simon trollkarlen, ett medel för att nå världslig framgång.