Den rike mannen hade allt pengar kunde köpa, men han hade inte den rikedom som kunde ha hållit ordning på hans räkenskaper med Gud. Han levde som om han ägde allt han hade. Han hade inte brytt sig om Guds kallelse och den lidande fattiges behov. Men till slut kommer en kallelse han inte kan nonchalera. Denna makt beordrar honom att lämna ifrån sig det han inte längre har ansvar för. Den en gång så rike mannen har hamnat i djupaste fattigdom. Han kommer aldrig att bli klädd i Kristi rättfärdighets mantel, som är vävd i himlens vävstol. Han som en gång var klädd i det finaste purpur, det finaste linne, är nu helt naken. Hans prövotid är över. Han hade ingenting med sig till världen och kan heller inte ta med sig något ut ur den.