Förvaltaren i liknelsen hade inte planerat något för framtiden. Det Gud gett honom att använda för andras bästa hade han använt för egen del, eftersom han bara tänkte på nuet. När han sedan blev avsatt från sin tjänst skulle han inte ha något han kunde kalla sitt eget. Men han hade fortfarande hand om sin herres egendom och bestämde sig därför för att använda den för att försäkra sig om sina framtida behov. För att klara av det var han tvungen att fundera ut en plan. I stället för att roffa åt sig själv måste han påverka andra. På det sättet hade han möjlighet att skaffa sig vänner som skulle ta emot honom sedan han avskedats. Det var så fariséerna också agerade. Deras förvaltarskap skulle snart tas ifrån dem och de var tvungna att planera för framtiden. De skulle kunna dra fördel av att ordna det bra för andra. Genom att skänka bort Guds gåvor i detta liv skulle de ha sörjt för evigheten.