Prästerna och leviterna hade varit i templet för att tillbe. Det var en tempeltjänst som Gud själv hade förordnat. Det var en högtidlig och stor förmån att få delta i den tjänsten, och prästen och leviten upplevde att när de nu blivit så ärade, var det under deras värdighet att hjälpa den okände som låg skadad vid vägkanten. På det sättet nonchalerade de den speciella förmån som Gud hade erbjudit dem, nämligen att vara hans tjänare och vara till välsignelse för sina medmänniskor.