Gud fordrar inte av någon, att han skall bli eremit eller munk och helt avskilja sig från världen och människorna för att ägna sig åt andaktsövningar. Vårt liv måste likna Kristi liv – vi skall inte bara bedja i ensamhet, utan även umgås med folket. Den som inte gör annat än beder, skall snart tröttna på att bedja, eller också blir hans bön bara en tom formalitet. Vi får inte skilja oss från vår omgivning och avlägsna oss från den krets, där vi har kristliga plikter att uppfylla och kors att bära. För om vi upphör att nitiskt verka för Mästaren som gjort så mycket för oss, skall vi förlora allt det väsentliga i bönen. Då skall vi inte heller längre känna någon längtan efter gudsgemenskap. Våra böner blir själviska. Vi kan då inte bedja om välsignelse för våra medmänniskor. Inte heller kan vi bedja om att Guds rike skall uppenbaras eller om kraft att arbeta för Gud. |