Denna bekännelse trängde fram ur Judas’ brottsliga sinne av den fördömelse han kände, och av fruktan för den kommande domen. Den dom som skulle drabba honom fyllde honom med förskräckelse. I sitt sinne kände han inte någon förkrossande ånger över att han hade förrått Guds syndfrie Son och förnekat den Helige i Israel. När Farao fick lida på grund av de plågor som Gud utgöt över Egypten, erkände han sin synd för att undkomma vidare straff, men så snart plågorna upphörde, var han åter lika trotsig mot himmelen. Ingen av dem ångrade själva synden.