Då lärjungarna samlades efter Jesu himmelsfärd, var de ivriga att få framlägga sina önskningar inför Gud i Jesu namn. I helig vördnad böjde de sina knän i bön och upprepade Frälsarens löfte: ”Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” Joh. 16:23, 24. De sträckte trons hand högre och högre i förvissning om att ”Kristus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss." Rom. 8:34. På pingstdagen tog de emot den helige Ande, Hjälparen, om vilken Jesus hade sagt, at han skulle komma till dem. Han hade också sagt: "Det är nyttigt för eder, att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder." Joh. 16:7. Från och med denna stund skulle Kristus genom sin Ande alltid bo i sina barns hjärtan. Deras gemenskap med Jesus var nu innerligare än då han personligen umgicks med dem. Kristus bodde i dem, och hans kärlek, kraft och ljus utstrålade från dem, så att folket förundrade sig och "kände igen dem och påminde sig, att de hade varit med Jesus". Apg. 4:13.