År 1842 besökte jag regelbundet adventfolkets möten i Portland, Maine, och jag trodde fullt och fast att Herrens ankomst var nära. Jag längtade efter full frälsning och att vara i fullständig harmoni med Guds vilja. Dag och natt kämpade jag för att få denna ovärderliga skatt som inte kan köpas för all världens rikedomar. När jag böjde knä i bön till Gud om denna välsignelse, fick jag insikt om att det var min plikt att följa med till bönemötet och be. Jag hade aldrig förr bett offentligt och jag drog mig därför undan denna plikt av rädsla för att jag skulle bli förvirrad. Varje gång jag i min ensamhet närmade mig Gud i bön påmindes jag om denna försummade plikt. Efter hand slutade jag därför att be och försjönk i ett dystert sinnestillstånd som till slut blev djup förtvivlan.