I detta tillstånd befann jag mig i tre veckor, utan att en enda ljusstråle trängde igenom de tjocka, mörka molnen omkring mig. Jag fick då två drömmar som gav mig en svag glimt av ljus och hopp. (Dessa två drömmar berättas om på sidorna 28-29.) Efter det anförtrodde jag mig åt min mor som var mycket förstående. Hon förklarade för mig att jag inte var förtappad och rådde mig att besöka broder Stockman som då predikade för adventfolket i Portland. Jag hade stort förtroende för honom, eftersom han var en hängiven och omtyckt Kristi tjänare. Hans ord gjorde intryck på mig och gav mig hopp. Jag återvände hem och sökte Herren på nytt och lovade att jag skulle göra och lida vad som helst bara hans välbehag vilade över mig. Åter igen blev jag påmind om min plikt att be offentligt. Samma kväll skulle det hållas ett bönemöte. Jag besökte mötet och när de andra böjde knä för att be, knäböjde jag bävande tillsammans med dem. Efter att två eller tre hade bett, började jag be innan jag ens var medveten om det, och Guds löften framstod nu för mig som en mängd dyrbara pärlor som man kunde få genom att bara be om dem. Den tyngd och själsångest som jag så länge hade känt lämnade mig medan jag bad och Guds välsignelse kom över mig som en stilla dagg. Jag gav Gud äran för vad jag kände, och längtade efter mer. Jag kunde inte bli nöjd förrän jag var fylld av Guds fullhet. Outsäglig kärlek till Jesus fyllde min själ. Den ena vågen av härlighet efter den andra sköljde över mig till dess min kropp blev alldeles stel. Allt utom Jesus och härligheten försvann för mig och jag var inte medveten om vad som hände omkring mig.