Jag såg att om någon höll fast vid sina ägodelar och inte bad Gud om råd vad de skulle göra med dem, kommer han inte heller att visa dem det. De som handlar på det sättet får behålla sina ägodelar, men dessa kommer att framstå som ett berg av bekymmer, färdigt att krossa dem under nödens tid. De kommer då att försöka avyttra dem, men det skall inte lyckas. Jag hörde några jämrande klaga ungefär så här: ”Verket led brist och Guds folk hungrade efter sanningen, men vi gjorde ingenting för att fylla deras behov. Nu är våra ägodelar värdelösa. Ack, om vi ändå hade gjort oss av med dem och samlat en skatt i himlen!” Jag såg att ett offer då inte förökades, utan i stället förminskades och till slut försvann. Jag såg också att Gud inte fordrade att alla av hans folk skulle avyttra sina ägodelar samtidigt. Men om de verkligen ville veta vad de skall göra med dem så skulle Gud, då ett behov uppstår, låta dem förstå när och hur mycket de skall sälja av. Några har tidigare uppmanats att avyttra sina ägodelar för att stödja adventbudskapet, medan andra har tillåtits behålla sina tills det finns ett behov. Men när behov uppstår är det deras plikt att sälja av.