Snart riktades våra blickar mot öster där ett litet svart moln visade sig. Det var ungefär hälften så stort som en manshand och vi visste alla att det var Människosonens tecken. I högtidlig tystnad betraktade vi molnet som kom närmare. Det växte och blev allt ljusare tills det blivit ett stort och vackert vitt moln. Den undre delen såg ut att brinna som eld. Över molnet välvde sig en regnbåge och runt omkring det fanns tiotusen änglar som sjöng den mest underbara sång. Uppe på molnet satt Människosonen. Hans hår var vitt och dess lockar vilade på hans axlar. På huvudet bar han många kronor. Hans fötter liknade eld. I den högra handen höll han en skarp lie och i den vänstra en silvertrumpet. Hans ögon var som eldslågor då han utforskade sina barn. Allas ansikten bleknade, och deras ansikten som Gud hade förkastat, mörknade. Då ropade vi alla: ”Vem skall kunna bestå? Är min klädnad fläckfri?” Änglarna slutade sjunga, och en stund rådde en tryckande tystnad, till dess att Jesus sade: ”De som har rena händer och rena hjärtan skall bestå. Min nåd är nog för er”. Detta fick våra ansikten att lysa upp och glädje fyllde varje hjärta. Änglarna slog an en högre ton och började åter igen sjunga, medan molnet alltmer närmade sig jorden.