Till slut stod vi på det översta trappsteget och där befann vi oss framför en dörr. Här uppmanade mig min vägvisare att lämna allt jag hade burit med mig. Med glädje lade jag det ifrån mig. Sedan öppnade han dörren och bad mig stiga in. Strax därefter stod jag framför Jesus. Det gick inte att ta miste på detta underbara ansikte. En sådan utstrålning av godhet och majestät kunde inte tillhöra någon annan. Då hans blick vilade på mig visste jag genast att han kände till varje omständighet i mitt liv, och alla mina innersta tankar och känslor.