De som bekänner sig vara den levande Gudens tjänare måste, i stället för att bli upphöjda över bröderna, vara villiga att bli allas tjänare. De måste ha en vänlig och tillmötesgående anda. Om de begår felsteg, skall de vara redo att grundligt bekänna dem. Uppriktig och ärlig avsikt kan inte gälla som en ursäkt för att inte bekänna de fel som har begåtts. Bekännelsen av felstegen minskar inte församlingens förtroende för förkunnaren. I stället visar han ett gott föredöme. En bekännelsens anda kommer att bli uppmuntrad i församlingen, och en behaglig enighet blir följden.