Några av lärjungarna hade fått tillåtelse att gå in där Jesus var och bevittna rättegången mot honom. De väntade sig att han skulle visa sin gudomliga makt och befria sig från sina fiender och bestraffa dem för deras grymhet mot honom. Deras hopp växte och föll allt eftersom olika händelser i förhandlingarna ägde rum. Ibland greps de av tvivel och rädsla för att de själva hade blivit förda bakom ljuset. Men den röst som hörts på förklaringsberget, och den härlighet de sett där, styrkte deras tro på att han var Guds Son. De tänkte tillbaka på vad de hade bevittnat, de under de hade sett Jesus utföra genom att bota de sjuka, öppna blindas ögon, ge döva deras hörsel, tillrättavisa och driva ut onda andar, uppväcka döda till liv, och till och med stilla vind och vågor. De kunde inte tro att han skulle dö. De hoppades att han ännu skulle ta makten och med sin befallande röst skingra den blodtörstiga folkmassan, på samma sätt som han hade gått in i templet och drivit ut dem som gjorde Guds hus till en marknadsplats. Då hade de flytt för honom som om de varit förföljda av ett kompani beväpnade soldater. Lärjungarna hoppades att han skulle visa sin makt och övertyga alla att han var Israels Kung.