Under nödens tid flydde vi alla från städer och byar, men var förföljda av de ogudaktiga som med svärd bröt sig in i de heligas hem. De lyfte svärdet för att döda oss, men det bröts sönder som ett strå och föll till marken. Vi ropade nu alla både dag och natt efter befrielse, och ropen steg upp inför Gud. Solen gick upp, månen stod stilla och floderna upphörde att flyta. Mörka, tunga moln kom fram och stötte samman, men där fanns en klar plats av oföränderlig härlighet. Därifrån hördes Guds röst som bruset från stora vattenmassor, och den skakade himmel och jord. Himlen öppnade sig, slöt sig och var i oordning. Bergen skakade som asplöv i vinden. Stenar och klippblock kastades omkring överallt. Havet kokade som i en gryta och kastade upp stenblock på land.