Sedan blev min uppmärksamhet riktad på William Miller. Han såg förvirrad ut och var nedtyngd av ängslan och bekymmer för sitt folk. Den troende skara som 1844 hade varit förenade och älskat varandra, höll på att förlora sin kärlek. De bekämpade varandra och försjönk i ett kallt, avfälligt tillstånd. När Miller såg detta, fylldes han av en sorg, som tärde på hans krafter. Jag såg ledande män som bevakade honom och var rädda för att han skulle ta emot den tredje ängelns budskap och Guds bud. När han drogs mot ljuset från himlen, lade dessa män planer för att leda hans tankar bort från ljuset. Människor påverkade honom för att hålla honom kvar i mörkret och behålla hans eget inflytande bland dem som var i opposition mot sanningen. Till slut höjde William Miller sin röst mot ljuset från himlen. Han tog inte emot det budskap som skulle gett honom en full förklaring på hans besvikelse och kastat ljus och klarhet över den tid som gått. Detta skulle ha återupplivat hans avtagande krafter, lyst upp hans hopp och lett honom till att förhärliga Gud. Men han litade på mänsklig vishet i stället för på Guds vishet. Nedbruten av ålder och hårt arbete i sin Mästares tjänst var han inte ansvarig i samma grad som de, vilka höll honom borta från sanningen. De bär ansvaret. Synden vilar på dem.