Jag såg, att om någon fasthölle vid sina ägodelar och ej rådfrågade Gud om sin plikt, skulle Gud ej uppenbara för honom hans plikt. De som handla så, skola tillåtas behålla sina ägodelar, vilka under vedermödans tid skola framstå för dem såsom ett berg, färdigt att krossa dem; och de skola då försöka sälja sina ägodelar, men ingen skall vilja köpa dem. Jag hörde dem då klagande säga: "Sanningens sak led betryck och Guds folk hungrade efter sanningens ord, men vi bemödade oss icke om att fylla behoven; nu äro våra ägodelar värdelösa. Ack, att vi då hade använt dem i Herrens verk och sålunda lagt upp våra skatter i himmelen!" Jag såg, att ett offer ej förökades, utan minskades och blev slutligen förtärt. Jag såg även, att Gud hade ej fordrat av sitt folk, att alla skulle avyttra sina ägodelar på en och samma gång; men om de önskade veta sin plikt härutinnan, skulle han i behovets stund låta dem förstå, när och hur mycket de skulle sälja. I flydda tider fordrades det av somliga, att de skulle sälja sina ägodelar för att stödja adventbudskapets sak, under det andra tillätos att behålla sina ägodelar för framtida behov.