Då Herren först gav mig budskap, som skulle förkunnas för hans folk, var det svårt för mig att frambära dem, och jag förmildrade dem ofta och gjorde dem så lämpliga som möjligt av fruktan att bedröva några. Det var en stor prövning att förkunna budskapen, såsom Herren gav mig dem. Jag förstod ej, att jag var otrogen, och insåg ej det syndiga och farliga i ett sådant tillvägagångssätt, förrän jag i en syn blev förd inför Jesu åsyn. Han betraktade mig med en sträng blick och vände bort sitt ansikte från mig. Det är omöjligt att beskriva den skräck och ångest, som jag då erfor. Jag föll ned på mitt ansikte inför honom, men hade ej kraft att säga ett enda ord. O, hur jag önskade kunna skyla mig för den förfärliga, stränga blicken! Nu kunde jag i någon grad förstå, vilka känslor som skola röra sig hos de förtappade, när de ropa till bergen och klipporna: "Fallen över oss och skylen oss för hans ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede!"